Stensittarmupp söker behandling.

Jag har länge levt i förnekelse. Ni vet, med meningar som:  ”Jag har inga problem, jag kan sluta när jag vill” eller ”Ja visst tar man sig en tur eller två på helgen, men det gör ju alla” osv. Det var idag det slog mig. Jag och pojken (13 månader) var på väg hem från mina föräldrar. Vi kör längs med kusten och vattnet o vikarna ser perfekta ut. Här måste gå Multe nu tänkte jag. Jag började fundera på vår Baby-vakt-radio där hemma. ”Om man sätter på den och parkerar bilen nära vattnet och behåller motorn och AC.n på, så borde det gå”. Då slog det mig. Shit, jag har utvecklat ett beroende som inte är friskt.

Tobias är likadan som mig. Häromveckan funderade vi på vad vi kunde hitta på nu när vi båda är pappalediga. Tobias började.
– ”Man kanske skulle fixa spöhållare till vagnen?”
– ”Ja!”, fyllde jag i. Sen skisserade vi på en lösning med barnvagnar och paravaner som vi kunde vandra med längs åar och sjöar till hösten när gäddfisket sätter igång.

Ja, ni hör ju. Vi behöver hjälp. Tobias är dock fortfarande kvar i förnekelsestadiet. Han tycker det är jobbigt att han har tvingats halvera mängden Stensittning sen förra året. (Läs mer om stensittning här: http://wp.me/p2H1Hu-A). I och med att han blivit pappa hinner han bara med sju stensittarpass i veckan till skillnad från förra året då han snittade 14 stensittarpass i veckan.

Så är det någon som känner till någon form av behandling eller samtalsterapi kan ni väl höra av er. Tänker mig typ: Hej jag heter Daniel och är Stensittarmupp.